En fjärdedel

Jag har landat på världens äldsta kontinent och är fullt inne i Perths tidzone utan ett uns av jetlag. Efter en resa på runt 30h stod jag svettig i +25 graders värme och försökte se hövlig ut till min kompis Emilies familj som jag får bo hos under min tid här. Under min resa, när WiFin på Dubai flygplats gav chansen till det, fick jag upp Facebook och mötte på en skrivelse om just nyare generationers vilja att uppleva nytt.

Skrivelsen vill påstå att vår generation väljer hellre att sätta pengar på resor och upplevelser än hus och hund. Att vi som upplevt en barndom under ekonomiskt ostabila tider på 90-talet har insett att livet är i konstant förändring och att ekonomin och allt kan ändras väldigt snabbt. Då blir upplevelser och att försöka nå sina egna personliga mål och utvecklas mer viktigt för oss för vi vet aldrig när vi får chansen att göra det. Så när vi har möjligheten, tar vi den.

Vi kan ha en lång diskussion kring hur skrivelsen är vinklad att gynna rantapallo.fi som säljer resor, samt vi kan också diskutera vad som menas med generationerna innan. Mina föräldrar är födda på 50-talet och har då kanske en lite annan syn än föräldrar födda på 60-talet eller 70-talet som många 1990 föddas föräldrar är. Men poängen som lyfts fram är intressant och något som jag själv funderat på.

Det kanske finns en sanning i att vår generation är mer bekväm med att resa och uppleva nytt i en mer global värld där vi kan engelska. Vi kanske vill utveckla oss själva samtidigt som vi vill visa i instagram hur vi ”sett” världen fast vi kanske inte trots det gjort det. Vi kanske bara satt på ett hotel i ett område i stan och åt chips istället för att testa lokalmat. Vi kanske bara var i ställen som ansågs ”säkra”. Hur mycket upplever vi egentligen om världen om vi bara ser den i vår bekvämlighetsbubbla? Dessutom finns det säkert en hel del vi kan se i vårt hemland, som vi inte sett för vi inte vågat eller orkat eller ens tänkt på för det inte bara passat in i våra mönster.

Att resa är inte samma sak som att växa som person men det kanske sätter en lättare i en situation där det är ett tvång att böja på ens gränser. Det finns också något mänskligt i att villa utvecklas som person och lära oss nytt  för vi är alla nyfikna djur som inte är något som existerar bara hos vissa generationer. Vi som är födda på 90-talet har bara haft en annan global värld framför oss och en ekonomisk möjlighet till det som generationer innan troligen inte haft.  Men det kanske finns något i teorin i texten, i hur vi prioriterar. Vi har kanske insett snabbare de ostabila från det som är uppfostrade enbart under ekonomins gyllene tider. Samtidigt som vi har fått mest materiella saker från alla generationer innan men vi har sedan utvecklats till vuxna under en tid då materiella behov inte setts som lika viktigt i och med vår kunskap om konsekvenserna av att leva på enbart materiell framgång. Plast försvinner ju aldrig och vi har fått se det.

Efter en sån här djup och insiktsfull text vill jag tipsa om något annat också. Se inte på en skräckfilm med en människoätande haj som attackerar en surfare i havet på ett flyg till Australien. Gör inte det. Och kom ihåg att plastflaskor kan användas till att dricka vatten flera gånger än enbart en.