En fjärdedel

Min vän skall gifta sig i höst och mitt i mina uppgifter som brudtärna började jag reflektera kring äktenskap. I och med att jag också är i en ”ålder” där folk gifter sig, är det omöjligt att inte tänka på bröllop och buffé mat.

Jag och min snart gifte vän har helt olika erfarenheter kring gifta par. Hennes föräldrar har alltid varit gifta och det är hennes syskon med. Mina föräldrar gifte sig när jag och min bror var 15 år. I en opersonlig snabb vigsel mitt i statliga byråkratins hjärta, magistraten. Det som skulle ha varit även mer byråkratiskt skulle ha varit att inviga ett äktenskap på skatteverket. Hela processen skedde bara på grund av att min mor skulle få efterlevandepension. Det var praktiskt, opersonligt och jävligt billigt.

Jag har då aldrig växt upp med en dröm om att gifta mig. Det fanns inga bröllop eller vita klänningar i mina dagdrömmar och jag tror det berodde mycket på att jag aldrig såg bilder på min närmaste kvinnliga släkting i en bröllopsklänning. Hennes avvikelse i att inte uppfylla en samhällsnorm som en kvinna borde ha gjort och framförallt en mor, gjorde väl att giftermål inte alls var en nödvändighet i min uppväxt för vuxna människor.

Bröllop är då för mig väldigt omagiskt. Det är en fest och det finns ingenting mer speciellt med det. Det är ju ljuvligt att fira kärlek men det är inte en milstolpe i livet eller något som bör ses som en åstadkomma. Det är ju mer en ära att få uppleva kärlek från en annan människa och hårt jobb att få det att hålla livet ut. Bröllop borde nästan firas då mina föräldrar gjorde det, efter flera år tillsammans. För då är det en åstadkomma och en fest för att fira hårt arbete.

Oavsett hur lite magi det finns i det hela, finns det ju ingenting som är så kul som en stor fest och en maffig buffé. För min del fira mer bröllop och mer av allt och skicka helst åt mig en inbjudan.