Jag har senaste veckorna återigen försökt att läsa en bok skriven av en av det mest hyllade finlandssvenska författare, Märta Tikkanen. Men återigen har jag misslyckats. Och orsaken varför jag har misslyckats är mina kunskaper i svenska språket.
Boken jag försökte läsa var hennes verk Två. Texten är väldigt tung och språket invecklat och jag fick läsa om och om igen meningar för att förstå vad det betydde. Mitt problem med boken tog fram gamla minnen och ett gammalt sår som läkt sen länge.
Nämligen språk och språkkunskaper. Som ett tvåspråkigt barn behärskade jag aldrig bägge mina språk perfekt och varje fel sagt ord hånades jag för av släktingar samt andra bekanta som inte var tvåspråkiga. Samma var det i skolan där det helt svenskspråkiga barnen också påpekade fel i mitt uttal eller annat med höga skratt. I skolan fanns det ju andra med samma problematik så retandet var ingenting vad jag skulle kalla allvarsamt utan mer några individers dåliga självförtroende som tog uttryck i att håna andras fel.
På universitetet fortsatte samma problem. Jag hade och kommer alltid att ha svårt med grammatik och tekniska delen av att skriva. Men samma känsla rådde då om hur genant det var att jag inte kunde ett språk ens bra nog. Dessutom var jag i Sverige där alla svenskar talade så fint och uttryckte sig så väl och vars texter bara dansade på papper. Till kontrast till mitt enkla språk som ibland innehöll ord som: Ljuvligt, tambur, lavuar och ämbare, som alla är döda ord i Sverige. Det var som om jag var språkmässigt ett spöke från en annan tid men i mitt uttryck var jag som en bonde.
När jag då satt i representationsposter vid universitetet för studentkåren var jag alltid lite nervös inför alla välutbildade och väl uttryckta människor. Men så småningom glömde jag alla osäkerheter kring mitt språk för jag hade saker att säga samtidigt som jag började lyssna på vad det var folk egentligen sade och det förvånade mig. Det sade knappt något alls. Alla väl utformade meningar kunde ha sagts kortare och mer rakt på sak. Andra fina uttryck sade ingenting alls men tog bara tid och luftrum. Jag började fråga folk vad ord jag inte förstod betydde och det verkade rubba människor. Speciellt när jag inte kände någon skam för att inte förstå allt. Folk blev förvånade och behövde stanna till att förklara för att alla skall förstå. Det är väl ingen poäng i att sitta och lyssna och inte förstå vad andra säger.
För att komma tillbaka till Tikkanen, påstår jag inte att hon är bara fina ord och inget innehåll. Det stämmer inte alls, med all respekt gillar jag hennes böcker, jag har bara inte lyckas avsluta en enda ännu. Det jag ville komma fram till är att enkelhet i uttryck inte är samma sak som enkelhet generellt. Dumhet kommer i alla former och hur något sägs är ingen måtta till vad som sägs.
För fast en låt har en trevlig melodi är det fortfarande en dålig låt om den inte har något att säga.
Här bloggar:
Rebecka Vilhonen berättar om livet som en hopplös ung vuxen med glimten i ögat.
Hon förundrar sig över ämnen som jämlikhet, politik och arbetsmarknaden i en global värld, samt hur hon passar in i allt det tokiga.
Tack Rebecka för din ”Varför är det svårt att läsa Märta Tikkanen?” Jag känner som Du, född som enspråkigt svensk men vuxit upp tvåspråkigt hem i ett med ett Märta och Henrik Tikkanen problem. Problemet mitt är såsom du belyser att som tvåspråkig vill man att saker uttrycks rakt på sak utan att språkligt förfina innehållet. (Om det överhuvudtaget finns något som man kalla innerhåll) Detta gäller också allt prat om alkohol, där det i en större grad talas i omvägar och inte rakt på sak. Har några gånger försökt kommentera artiklar om Märtha Tikkanens ”Århundrades kärlekssaga” men oftast blivit censurerad. Censureringen tror jag bottnar i ett olikartad tänkesätt om alkoholism. Med mina 34 år som nykter och med mina nästan dagliga kontakter med likasinnade, ser jag mycket av något, som känns som martyriskt i Märtas sätt att skriva om alkoholismen. Jag förstår bra att Finland är fullt med ”märthor” som känner igen sig via Märtha, men detta liknar för mycket min mors martyriska försök i tiderna i allt som berörde min fars förhållande till alkoholen. Fy fan!
Tack Rebecka för din ”Varför är det svårt att läsa Märta Tikkanen?” Jag känner som Du, född som enspråkigt svensk men vuxit upp tvåspråkig omgivning i ett hem med ett med ett Märta och Henrik Tikkanen problem Problemet mitt är såsom du belyser att som tvåspråkig vill man att saker uttrycks rakt på sak utan att språkligt förfina innehållet. (Om det överhuvudtaget finns något som man kalla innerhåll) Detta gäller också allt prat om alkohol, där det i en större grad talas i omvägar och inte rakt på sak. Har några gånger försökt kommentera artiklar om Märtha Tikkanens ”Århundrades kärlekssaga” men oftast blivit censurerad. Censureringen tror jag bottnar i ett olikartad tänkesätt om alkoholism. Med mina 34 år som nykter och med mina nästan dagliga kontakter med likasinnade, ser jag mycket av något, som känns som martyriskt i Märtas sätt att skriva om alkoholismen. Jag förstår bra att Finland är fullt med ”märthor” som känner igen sig via Märtha, men detta liknar för mycket min mors martyriska försök i tiderna i allt som berörde min fars förhållande till alkoholen. Fy fan!