En fjärdedel

Vi hade nyligen en givande diskussion om hur svenskar har en bild om att största delen av finländare pratar svenska. Förstås går det ju inte, som vanligt, att dra alla genom en och samma kam men det finns något i detta påstående.

Min roomie Amanda upplyste mig om att svenskar ofta lär sig i skolan om att finländare läser svenska från grundskolan och då sker det ett automatiskt antagande att alla finländare pratar flytande ”muminsvenska”. Smäll på att den största invandrargruppen i Sverige är finländare, Aija Saijonmaa, M.A Numminen  och att det finns finlandssvenskar så stödjer dessa faktorer i svenskars ögon sanningen som lärdes för dom i skolan.

Sen finns det ju en hel del som har blivit förvånade att finländare läser svenska i skolan. Men när jag har berättat om det har jag ofta fått geniala svar i stil med: ” Va konstigt. Men du kan ju fantastisk svenska! ”. Sen har jag försökt förklara vår situation och varför jag pratar det jag gör och jag kan bara se hur allt går över huvudet på folk.

Här med engelskspråkiga människor har det dykt upp liknande fenomen. Det är många som inte riktigt begriper språk och hur folk lär sig språk. Många hånar när någon säger något fel och har ingen förmåga att kunna sätta sig i deras situation då deras språk är världens lingua franca. Sen har jag också fått höra ännu finare intelligenta kommentarer i stil med: ” Men varför pratar inte alla bara engelska? ”. Som om språk enbart vore ett praktiskt verktyg som har inget kulturellt innehåll eller påverkan på ens identitet.

Kan vara att jag umgås med korkar, men det som engelskspråkiga har gemensamt med svenskarna jag nämnde innan är deras utgångspunkt och syn på saken. Det utgår från sig själva och att den situation, språk, kultur och samhälle det kommer ifrån är det rätta. Det är helt enkelt det som är normalt för dom. Förstås är det ju så vi alla fungerar, det går inte riktigt att ha någon annan referensram än ens egna liv MEN det vore hjälpsamt att sluta applicera sitt eget ramverk omedelbart på frågor och istället försöka öppna upp sina egna ögon och se sin tavlas ramar.

Jag brukar ofta vara kvick i käften men en gång var jag extra stolt över mig själv. En kompis till oss hade, efter en diskussion om finskan, googlat finska språket och läst på wikipedia och hen hade då en åsikt i stil med: ” We have prepositions but you guys have like 15 different nouns and ways to say something simple, I mean that is just dumb”. Jag svarade då: ” Maybe it’s the lack of ways of saying something that should be called dumb ”.

Ridå.