En fjärdedel

En sak som alltid förvånar mig med Finland är surheten. Ingen är riktigt någonsin genuint glad för någon annans framgång. Om någon misslyckas eller gör ifrån sig, istället för att skaka av sig det och kanske se något positivt i att misslyckas så grubblar folk och är otroligt osympatiska kring det.

Förstås finns det ju positiva människor och ALLA är ju inte citron sura Simon som går omkring och är sura hela tiden. Men jag tycker det finns en allmän känsla av surhet i luften. Allt från att en av mina släktingar påminde mig om att jag fått kärringstopp ( vilket sexistisk uttryck eller hur? ) när jag körde hens bil, till artiklar som denna.

Artikeln handlar om en ung kvinna som misslyckats i en av talangtävlingarna X-factor. Och istället för att hylla hennes ramgång och talang så påpekas bara det hemska när folk riktigt buuade henne så hon behövde lämna scenen. Vad för syfte fyller en sådan negativ artikel? Kan vi inte glädja oss för andras framgång?

Det finns ju ingen tvekan att nästan allt i Finland handlar om att prestera. I skolan lär vi oss att prestera, få bra vitsord och att det är ett bevis på att vi har gjort bra ifrån oss. Vi presterar när vi ”väljer” ett yrke. Vi presterar väl med ett sunt val som ingenjör och vi misslyckas med något onyttigt som humaniora.  Vi växer upp med bittra sidokommentarer som våra föräldrar säger när det ser grannens nya bil. Bilen är då en symbol för en god prestation, en prestation personen som ser på bilen inte åstadkommit. Vi har även en så negativ bild på politiken där Finland målas upp som en fallerande, svältande land men i verkligheten är det inget barn som är hemlöst på gatorna och svälter. Det är nästan som om vi sveper oss i negativitet för att sedan inte bli besvikna när ”realiteten” slår oss, men det har lätt till att vi inte ens glädjer oss när något bra händer för vi bara förutsätter det dåliga.

Det är befriande att inse att livet inte är en tävling. Det är också mycket roligare att glädjas för andra än att sura över att du inte fått en ny Audi.