En fjärdedel

Jag och min rumskompis står återigen bostadslösa i slutet av juli. Med återigen menar jag att vår 9 månaders tillvaro i vår lågenhet närmar sitt slut. Men till skillnad från andras Facebook händelser i vår ålder, står vi inte med en baby i armarna utan hemlösa.

Misstolka mig inte, vi står inte på gatan med bara våra väskor. Det är nämligen så att flera flyttar hit under augusti månad för att jobba på festivalen och flera lägenheter hyrs ut som festival lägenheter för sviniga priser. För att lösa problemet och inte hamna på gatan kommer vi då att flytta isär till skilda rum hos nya människor.

Samtidigt som stressen över lägenhetssökandet har tryckt på har jag insett hur lite jag vill bo kvar i Edinburgh. Vi sitter i väldigt olika läger med min rumskompis. Hon har ett jobb som faktiskt ger färdigheter som kan användas i flera ställen i världen, när mitt jobb bara ger mig oändligt våldsamma hostanfall dagligen av allt 400 år gammal dam jag andas in. Fast vi har skapat sociala nätverk med vänner är det inte nog för att motivera till att stanna. Jag har fått nog av staden, som det sägs i filmerna är det inte dig det är fel på Edinburgh utan mig.

Det känns tungt men samtidigt befriande att få säga att jag kommer att flytta tillbaka till Finland i höst. Återigen får jag sitta där och simma i insikten om hur jag inte vet vad som finns i framtiden för en. Alla är väl i mångt och mycket i en liknande sits, i en konstant tillvaro av osäkerhet. Vi skapar ankare i våra liv som på något sätt hjälper oss med osäkerheten. Men det är väl det som vi alla måste acceptera, att vi inte vet vad som kommer att hända eller vad som finns framför oss. Det är väl någon form av inre ro vi alla letar efter.

Vi får se om den skulle dyka upp på mobilen som en Pokemon som bara väntar på att bli fångad.

Vi får väl se vad som finns näst bakom hörnet. Men det jag vet är att det inte är Edinburgh.