En fjärdedel

En fråga som vi ofta får här är: Vad har ni/du för plan? Frågan är ju inte främmande för den ställs också ofta hemma av bekanta, släktingar, vänner eller av katten. Vi är ju alla vana sen barnben att höra frågan: ” Vad skall du bli när du blir stor? ” och detta är väl då vuxenversionen efter att en faktiskt har blivit stor och växer numera enbart i bredden.

Personligen avskyr jag frågan på grund av att den förutsätter att individers liv på något sätt går att planera. Frågan antyder en sorts självklarhet i att du och vi alla andra kommer att leva till 80 år och att vi alla på något sätt kan uppnå samma saker på samma premisser. Jag förstår att statistiken och i generella drag lever folk till just 80 år och dör sällan i bilolyckor utanför sina hem eller i cancer när det är unga. Men det är ändå något så självklart i frågan som får mig irriterad, som om verkligheten och vår mortalitet är något som folk inte vill veta om och vill hellre ta för givet att livet är på ett visst sätt och av en viss längd.

Det är också en så konstig modern fråga för om vi skulle ha ställt samma fråga till våra farföräldrar eller morföräldrar så skulle svaret bara ha varit: Att överleva.

Förstås går det ju inte riktigt att leva varje dag som sista då det behövs pengar till räkningar och mat på bordet. Men att på något sätt förutsätta att det kan skapas en vag plan för livet som i grund och botten är väldigt oförutsägbart är i min värld lite naivt. Det är ju en annan sak när det gäller samhället och politik men i min egocentriska värld där jag utgår ifrån individen är detta en fråga som helst borde glömmas.

Men om folk behöver veta hurdan plan jag har här är den: Äta massa, ta över världen, förstå handlingen av Netflix serien Sense8, skaffa 20 katter och dö. ( Ordningen är icke-kronologisk )

En bild på en katt från typ 1700 talet. Kattmemes var svårare att göra då än idag.