En fjärdedel

Jag har alltid varit intresserad av politik, historia och katter. Twitter är min bästa vän och jag njuter verkligen av en bra debatt om ett samhällsämne. Därför kommer jag inte att kunna låta bli utan måste skriva om politiska ämnen. Så nu kör vi, som svenskar brukar säga.  

Ingen har kunnat undgå nyheten om vissa finska individers attityder mot asylsökande. Finlands senaste PR-katastrof har bestått av en människomur i Torneå och finnar som slängde saker på bussar fyllda med folk som flytt krig och misär. Och förstås en tomte som klätt sig i Klu Klux Klans vita dräkt.

Tyvärr kommer jag inte att skriva att detta inte är det Finland jag kommer ifrån. För i all ärlighetens namn är det precis ett främlingsfientligt och rasistiskt Finland jag kommer ifrån.

I mitt liv har jag hört väldigt många kommentarer om svarta män, muslimer, ”afrikaner”, ryssar, ester med flera. Kommentarerna har uttrycks i form av starka åsikter, skämt och bara faktum som konstateras med argument som: ” Men det är genetiskt vet du, det kan int rå åt det att de är lata ”. Vissa kommentarer har sagts av främlingar, släktingar, flera har jag själv uttryckt och så vidare.

Istället för att bortförklara händelserna som nu skett med: “ Nej det var ju bara 100 som protesterade och 50 som slängde något på en buss “ borde vi erkänna rasismen och främlingsfientligheten som finns i oss själva och samhället och ställa frågan:  Hur kan vi utvecklas?

Precis som personerna i bussen har vi inte heller valt ett liv på denna jord. Men vi är här nu och vi borde göra det bästa av det och försöka skapa en bättre värld till mänskligheten.

Jag blir väldigt frustrerad på hur även i denna diskussion fokuseras allt på vad världen och Sverige nu tycker om Finland och dess rasister. Vem bryr sig? Borde det inte vara mer oroväckande att dessa personer går omkring i samhället och tänker på detta sätt om människor som flytt krig? Är det inte oroväckande att det tydligt inte ser dessa personer som värda att rädda eller hjälpa?  Att dessa individer tydligt saknar sympati och empati för andra människor? Det först är ju skrämmande.

Låt oss släppa tankar om vad andra tänker och istället erkänna våra dåliga sidor och våra brister. Vi som individer som tänker rasistiskt, samhället i stort och median.

Jag kan börja med mig själv. Jep, jag är rädd för främlingar som har en annan kultur än jag själv och rädslan är oftast grundad i rasistiska eller fördomsfulla tankar.  

Men jag jobbar på det och jag tänker inte skapa ursäkter för mina tankar utan försöka göra mitt nästa agerande till ett bättre än det förra.