En fjärdedel

Nu har Adelaide Fringe kommit till sitt slut och det är dags att slängas in i dagar av bärande och lera. Nämligen allt som byggts upp på festivalen: Scenerna, tälten, husen och bardisken skall monteras isär och slängas in i container som sedan antingen väntar på nästa år eller åker till ett annat ställe. Det betyder mycket fysiskt bärande och jobb som många ofta är ovana vid och framförallt dyker det alltid upp en gammal vän: Sexism.

Jag har senaste året fått delta i bärandet tre gånger och varje gång gäller det att bevisa sin styrka. Igår när vi började ramsan fick jag uppgiften att hjälpa lyfta en enorm dörr på en hög av dörrar. Mannen som bad om hjälp såg på mig när jag blev tilldelad uppgiften: Näe, vi behöver muskler! Och bad sen en pojke att komma istället.

”Oj vad stark du är” ” Är du säker att du klarar det? ” ” Du behöver inte göra det här ”

Det är oerhört irriterande att konstant bli ifrågasatt om en ens kan lyfta en jävla trädpinne. Det är också oerhört irriterande att veta att om jag ber om hjälp eller orkar inte göra något stärker jag bara en stereotyp som redan finns i männens huvud och alla andras. I just det här sammanhanget är Finland så mycket bättre för jag har aldrig aldrig stött på en situation, inom fysiskt jobb, där det omedelbart antagits redan innan jag börjat att jag inte kommer att klara av det för jag bara kommer att vara svag. I min högst personliga upplevelser har det som räknats varit hur flitig du är, inget annat. Kanske det finns andra som haft annorlunda upplevelser, men här i Australien har det varit så att jag knappt kan lyfta på en kaffekopp utan att en man ber om han kan få hjälpa mig.

Oj nej någon är omtänksam, vilket hemskt problem

Att inte bli tagen på allvar i samma arbetssituationer som ens manliga kollegor är skit irriterande. Det är bara så enkelt det är. Jag känner behandlad som ett barn ibland och jag pratar inte lika mycket som jag brukar för vill bara visa att även jag kan jobba som männen bredvid mig. Samtidigt tycker jag synd om männen som inte orkar, som antas att det gör. Idag såg en snubbe idag gråtfärdig ut och trots det fick jag kommentaren: Nej du kan ta det lugnt, pojkarna fixar.

Det finns väl en silverkant även på denna gråa moln och det är att varje gång en man blir förvånad över att jag vet hur en jävla skruvmejsel fungerar så kanske nästa gång antar han inte lika snabbt att kvinnan han ger verktyget till inte vet vad det är. För hur svårt är det egentligen att skruva fast en lös skruv?