En fjärdedel

En vän till mig berättade om hens frustration kring att inte bli bitter och avundsjuk. Det handlade om att hen alltid känner sig dålig eller misslyckad när hen träffar gamla skolkompisar eller barndomsvänner som sen verkar ha lyckats bättre med karriären, kärleken, meningen i livet eller annars bara. Hen känner sig då sämre i deras sällskap, som om hen misslyckats då det i hens ögon startade loppet från samma startlinje. Var det så enkelt då att min vän inte bara sprungit snabbt nog i jämförelse med barndomskompisarna?

Vad min vän då gör är att hen jämför. Jag har gjort precis samma misstag och gör det fortfarande. Jag jämför liv, jag jämför prestationer och ser på facebook hur mina gamla skolkompisar och bekanta verkar ha lyckats med allt och jag ligger fortfarande och sover på min brors soffa. Det blir inte en bitterhet mot mina bekanta eller vänner utan mot mig själv och det var samma min vän också känner, en frustration på en själv som baserar sig på en känsla av att ha misslyckats.

Jag tycker att det är ganska typiskt för just finländare att vara avundsjuka och bittra på grannarna. Det spanas och jämförs och grubblas. Ett till problem ligger i att folk ser livet som en sorts tävling, som om en karriär eller lyckligt äktenskap skulle visa upp något och inte fylla någon annan funktion en att visas upp. För en karriär handlar ju om mer än en statusgrej som vänner kan vara avundsjuka om och kärlek är ju väl alltid viktigast i livet och inte ett flott bröllop för bildernas skull.

Livet är inte en tävling och vi borde sluta se det som det. Alla försöker bara få det att fungera och det vi kan göra som medmänniskor är att hoppas att alla är så lyckliga som möjligt. För vi vill ju se våra grannar lyckliga, det finns ju inget nöje i att se andra människors misär, frustration eller olycka precis som det finns inget nöje i att vi själva upplever samma känslor.

För att summera är all liv levt viktigt och aldrig bortkastat.