En fjärdedel

Rubriken är en mening jag har hört flera gånger genom hela min uppväxt. Enligt släktingar, kompisar, föräldrar, farbröder, tanter och även ibland husdjur pratar jag för mycket. Jag snackar om allt och inget och det finns genetiska anlag för det för min mor är pratsam och min farfar är ökänd motorkäft.

Men jag började sen fundera kring hur negativt det egentligen är att vara pratsam och social? Jag och mina släktingar går sällan över en obekväm social gräns utan vi är väldigt medvetna om andra i rummet och det är väl därför vi pratar mycket för att vi vill lära känna nya människor. Ursäkta men jag tycker inte att vara pratsam kan ses som en dålig sak i alla sammanhang.

Jag brukar ofta måla upp finsk kultur som väldigt socialt annorlunda från till exempel brittisk kultur. Vi har inget ord för please och vi har sällan kallprat utan när det pratas skall det finnas ett syfte och det skall finnas en orsak till det. Finlandssvensk kultur kan väl ses som mer socialt som jag kan också bekräfta i och med att jag har fått höra mest av finnar att jag skall vara tyst än av mina finlandssvenska släktingar. Inte som min pratsamhet är ett mått för hur kulturer skiljer sig åt, men ni förstår väl vad jag menar.

Min pratsamhet var kanske också negativt på grund av att jag var en ung flicka. Flickor skall ju vara tysta och dessutom var jag ingen blyg unge utan pratade med vuxna också i tid och otid. Kanske vuxna hade inget intresse av mina berättelser om pokemons, min katt eller gymnastik. Vem vet.

Vad jag vill komma till är väl att nu senare i livet är jag glad över att jag är pratsam. Jag har lätt med att träffa människor och lära känna nya människor och hör och häpna har det faktiskt varit en positiv sak i arbetsintervjuer.

Vuxna vet inte bäst helt enkelt.