Ung vuxen berättar

Arbetsmarknaden

En liten arbetslöss

16 maj , 2017, 09.27 Rebecka

 

Här har vi bildbevis på att solen faktiskt sken minst en helg i Maj. Vad bilden inte berättar är att personen i den, den icke håriga till vänster, just blivit en del av arbetskraftsbyrån.

Jag har länge haft en attityd om att inte skriva mig in hos arbetskraftsbyrån. Det berodde på en envishet kring att inte behöva hjälp och ett martyrskap i att det finns andra som behöver det mer än jag. Men det berodde också på en självständighet, för att nu är jag beroende av stöd från staten och är en av det omtalade bidragsmänniskorna i samhället. I mångt och mycket har jag växt bort från mina envisa, martyr drag när det gäller arbetskraftsbyrån och ser nu min egna naivitet.

Det konstiga är att fast flera i min familj varit arbetslösa i ett eller annat tillfälle och behövt bidrag från staten är det inte det jag tänker på när jag tänker på en arbetslös människa. Det är orden som: LAT och PARASIT som dyker upp i mitt huvud. Jag ser någon som ligger bara hemma och glider på alla andras bekostnad. Trots att jag studerat på universitet och jobbat inom diverse företag och organisationer och har kunskap om att orden i mitt huvud handlar om fördomar och föruppfattade meningar som inte är sanna, sitter orden ändå i min hjärna som tuggummit jag smällde under en bänk när jag 10 år gammal. Det är som en konstant diskussion i mitt huvud mellan inprogrammerade fördomarna och attityderna och faktiska kunskapen och analytiska intelligenta sidan. Det är som bilden ovan, ena är den intelligenta och andra den lite enkla delen, ni får själv gissa vem som är vem.

Nu är jag här, en av statistiken och jag är inte besviken på mig själv, sur på världen, bitter på samhället eller ens avundsjuk på vänner och bekanta. Jag är mindre stressfri för nu är det som det är och det är bara att acceptera det och ta ett steg i taget. Det är väl inte konstigare än så helt enkelt.

Jag tänker njuta av solen för vem vet när nästa värmevåg av +10 grader dyker fram. Och när jag känner mig lite nere tänker jag se på Pekka Poutas skrattanfall på TV, för det får vem som helst på bra humör.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *