En fjärdedel

Imorgon skall jag lämna Adelaide, eller som min vän kallar det tradgelaide, och flyga tillbaka till västkusten och Perth. Igår var min sista jobbdag på ett till event och min första lediga dag på en månad började dåligt med nyheten om Marianne Lydéns död.

Första gången jag kom i kontakt med Marianne Lydén var i samband med en av hennes flera texter om Sannfinländarna. Jag tänkte hur stark hon var, modig och framförallt hur ärlig hon var. Hon var inte rädd för vad som skulle vara reaktionen till hennes texter. Hon gav styrka och fortsätter ge styrka till folk att säga och skriva vad det tycker och det får vi vara henne evigt tacksamma för. Förstås kände jag inte henne och det finns säkert mer som kunde sägas men det är den kontakt jag hade med henne och oavsett hur liten den var lyckades hon inspirera mig med hennes mod.

Att leva livet utan rädsla för konsekvenserna eller reaktioner är väl lite annorlunda från att leva livet med självsäkerheten av att vad än som kommer kan jag hantera det. Det är väl dit vi vill alla komma i något skede. Och det var det som Marianne Lydén utstrålade för mig.

Min personliga utveckling har lett mig på liknande spår av självsäkerhet. Ett år sedan kunde jag inte hantera lika väl osäkerheten som kommer i livet. Numera småfnissar jag åt min naivitet så som många säkert också fnissar åt sina tankar som en hade i det förflutna. Det finns en acceptans till att ingenting är riktigt någonsin liv eller död tills det faktiskt är det. Jag trodde att jag förstod detta redan länge sen, men det är en stor skillnad med att veta något och faktiskt begripa det i ens inre.