Ung vuxen berättar

Feminism

Alla fjärtars dag

19 feb , 2017, 06.52 Rebecka

 

Den 14.2 var den fruktade Valentine’s day. Här i Perth verkade firandet vara något viktigare än hemma i Finland. Med sitt läge såpass nära USA och med medborgare med väldigt höga löner är det väl ingen överraskning att en såpass konsumtion fokuserad dag som Valentine’s day har blivit mer populärt i Australien än i Finland.

Samma dag råkade det vara runt +40 och väldigt fuktigt. I och med en cyklon storm som härjar i Norra Australien har det blivit mer regn och fukt häri väst än tidigare år. Fuktigheten var läskig, allt fastnade på huden och jag var smått irriterad. Vi bestämde oss till att gå på bio för där fanns garanterat air con och det var rea tisdag så biljetterna var billigare.

Vi släpa oss till biografen som svettiga disktrasor och tänkte då att vi bara tar första bästa film som visades vid 12 på förmiddagen. Ni kanske kan gissa vilken film det blev.

Femtio nyanser av gråare pladask, nämligen 50 shades darker. Filmen som är så dålig att jag nästan ville lämna air con biografen till fukten som väntade utanför.

Filmen var förstås hemsk på alla sätt och jag hade mycket tid att analysera människorna som satt i biografen samt själv filmen. I publiken fanns det mest ensamma kvinnor i äldre ålder som ville se lite småsnusk. Det fanns också unga kvinnor med kompisar som fnissade varje gång någon var lite naken i filmen. Och jag och min kompis, som föll i en kategori där vi satt och försökte se filmen som en komedi.

Men det gick inte. Filmen är ”gjord” till kvinnor men vad den gör att den avbildar en våldsam relation med en manipulerande man. Även hans sätt att fria var själviskt: Do you want to live the rest of my life with me? Inget om deras gemensamma liv eller hennes liv, men hans liv, det livet som tydligt var viktigast.

Det sjukaste som sker i filmen är när huvudpersonens chef försöker våldta henne. Hon kämpar emot och chefen får då sparken. Nästa dag dyker huvudpersonen till kontoret där alla säger att chefen har sagt upp sig. Senare visas hur chefen planerar sin revansch mot denna orättvisa som skett honom. Och hon är glad för rättvisan som skett. Sanningen är att det fanns ingen rättvisa för att chefen inte hamnade i fängelse eller fick några lagliga konsekvenser till vad han gjort. Han fick bara sparken och det skall då ses som rättvist.

Men det var inte allt ett slöseri för om det var något jag fick av filmen var det motivation av att var en del av att skapa en rättvisare värld samt att sträva efter att ha ett sunt förnuft när det gäller förhållanden till män. För det finns inget sunt i att vara med någon som haft en privat detektiv leta efter all information om dig och sen bara bli smått arg när du får reda på om saken men konstatera sedan: Han kan nog ändra på sig.

Men om det är något som aldrig ändrar sig så är det en man som tror sig förtjäna allt och faktumet att jag slösade 2h av mitt liv på en tisdag eftermiddag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *