En fjärdedel

För några dagar sen var jag på väg till mitt jobb som en biljettkassörska när min kompis mor ställde en enkel fråga: Vad jobbar din mor med? Jag svarade artigt att hon är fraktdeklarerare, eller hon ger biljetter till lastbilschaufförer. Sedan frågade hon vad min bror gör och jag svarade att han jobbar på samma ställe med samma sak. Då sade min väns mor: Ni är då tre i er familj som alla jobbar med att ge biljetter! Vad kul!

Att vi ofta landar i liknande jobb som våra föräldrar eller släktingar är väl inget att förvåna sig över. Föräldrarna känner folk inom de yrket de har och det kanske finns något bekvämt i det. I min bekantskapskrets är det flera som sitter i samma jobb som en av deras förälder eller i samma företag eller samma organisation.

Om jag jämför med mina svenska vänner är det väldigt få som jobbar ens inom samma bransch som deras förälder, vilket i mångt och mycket har att göra med att min vänskapskrets som skapades under min studietid. Eller vad vet jag, kanske har det att göra med det mer öppna svenska samhällssystemet där studier är mer tillgängliga och kanske även jobb.

Jag vet inte orsakerna till detta mönster men det var något i diskussionen som gjorde mig väldigt generad. Det var en känsla av skam som vaknade till och den har suttit i mig dom senaste dagarna som doften av havssalt på huden efter ett dopp i havet. Skammen kom inte på grund av att jag skämdes över mina släktingar men på grund av samma orsaker som den alltid kommer fram av. Skammen över att jag inte lyckats prestera, bli en jurist, läkare eller något som min mamma skulle kunna vara stolt över. Skammen att jag inte kunnat göra henne mer stolt. Skammen att jag känner mig mer fri och mer som mig själv när jag inte är hemma i Åbo. Skammen att jag så småningom alltid börjar känna denna känsla och att jag inte vet vad jag skall göra för att inte skämmas och bli mer tacksam över alla chanser jag haft.

Det är lätt att säga att det är ingen skillnad vad andra tänker om en och att de är att bara släppa alla negativa tankar. Det är lätt att se sig som stark och att inget andra säger kan påverka en.

Men kontentan är väl att jag inte kan svara på varför jag är här och säljer biljetter. Jag vet inte om det var på grund av fel studieämne jag valt, fel bakgrund jag haft eller är det min svaga personlighet, att jag är bara bortskämd, jobbig eller bara enkel i huvudet.

Nånstans tröstar det mig att veta att jag inte är ensam med alla tankar. Alla människor har haft dom i huvudet i något skede. Alla vi har samma känslor men det som skiljer oss är våra olika upplevelser, sätt att uttrycka våra känslor och även sätt att tolka dom. Det är väl där trösten finns, jag är inte ensam och det är ni inte heller.