En fjärdedel

Vi är nu officiellt inne på vintertid och mörkret äter upp en minut per dag av ljuset och snart sitter vi och försöker komma ihåg solen och värmen som den förde med sig. Otroliga tröttheten som detta oändliga mörker för med sig är väldigt frustrerande. Jag har märkt att vi numera kokar två kannor av kaffe per morgon för att motsvara energin nivån som innan krävde bara en.

Mörkret har fått mig att bli lite känslig. Jag lallade omkring igår i solen, som faktiskt visade upp sig, och hade ingen bråttom någonstans. Alla andra verkade springa omkring och knuffas förbi samtidigt som jag hade ingenstans att gå. Jag fick en skuldkänsla, att jag inte lyckas göra min del i samhället, betala skatt, bidra. Att jag som en ung person med en ung persons kropp inte utför tungt jobb som äldre personer gör. Att jag täcks ens gå omkring i solen och inte gå till varje affär och stå på mina knän och be om att få ett jobb så att jag kan bli en del av allt och känna mig förtjänt av något. Jag sveptes in i känslan av skuld och bestämde mig sen att skita i den.

För vad ger skuld och en känsla av värdelöshet oss? Ingenting. Vad hjälper det min situation? Ingenting. Är jobb samma sak som lycka? Nej. Jag har redan länge sen förstått att hur jag tror andra ser mig stämmer inte alls överens med hur det egentligen är. I mitt huvud dömer alla en och kritiserar ens liv, när det egentligen inte alls är så. I mitt huvud skrattar folk åt varandra och vill se andra misslyckas och falla. Fast det inte alls är så.

I augusti när jag började jobba på teaterfestivalen satt vi alla nyanställda 400 personer i en stor lokal när VD:n och hans vice kom gående in. Bägge höll korta pepptal om festivalen. Men en av herrarna stammade väldigt illa. Genast när jag märkte hur han stammade tittade jag omkring mig nervöst. Alla väntade på honom, ingen hånade, ingen suckade, ingen gjorde något. Förstås hjälpte det ju att han var VD, men oavsett hans position skulle faktiskt nån börja skratta när en person stammar? Skulle största delen av människorna håna en annan människa för något den personen har ingen kontroll över? Eller håna en annars bara? Kanske största delen av människorna lever med attityden att behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Kanske samma gäller min känsla av skuld. Troligtvis skulle ingen döma mig eller mina val för det är inte deras plats att döma. Precis som det är inte min rätt att döma andra för deras livsval. Kanske vill vi alla bara njuta av solen och det börjar bli dags för mig också att inse att mina medmänniskor kanske är precis som jag, bara jävligt trötta på mörkret.