Ung vuxen berättar

Arbetsmarknaden

Hatar vi våra chefer och hatar våra chefer oss?

24 okt , 2016, 09.52 Rebecka

 

När du slår dig ner i en pub med kompisar finns det garanterat ett ämne som dyker upp: Allt som är dåligt på jobbet. Samma gäller när du pratar med din förälder, syskon, katten och kanske även när du har en inre monolog. Mycket av missnöjet, från mina egna erfarenheter samt det jag hört av vänner och bekanta, verkar orsakas från dåliga chefer.

I mitt lilla samlade bibliotek av arbetserfarenheter tillhör också en lite chefsposition på ett års tid. Jag hade aldrig innan suttit som chef och plötsligt skulle jag arbetsleda 4 anställda samt 8 heltidsarvoderade, det vill säga heltids jobbande personer. Antalet är ju inte enormt men trots det kändes det som jag varje dag misslyckades. Antingen var något möte bokat på fel dag, kaffemaskinen var sönder, budgeten var för sträng eller så var allt bara skit. Jag led av en klassisk sjukdom av att försöka få alla nöjda och belåtna, vilket var lättare att stå ut med då jag visste att jag bara skulle jobba där i 1 år. Men jag insåg snabbt att i långa siktet skulle det inte ha varit möjligt.

Det verkar som om ofta dåliga chefer skapar en känsla av värdelöshet. Som om du inte betyder något som människa. Som om din insats inte är värdefullt och att datorn bredvid dig fyller en större funktion än tassarna som skriver på den.

Tack vare min otroliga erfarenhet på 1 år försvarar jag ibland cheferna. Speciellt när kommentarer i stil med: ”Det bara sitter på sina arslen och får dubbelt mer betalt än jag”, dyker upp. Visst det finns folk som sitter och gör ingenting och får betalt trots det på alla håll och kanter i samhället och även i alla människogrupper i samhället. Men någonstans i mitt naiva tänk finns det en logik i att betala mer till folk som sitter på mer arbetsuppgifter och mer ansvar. Förstås är det inte såhär överallt, men någonstans måste det ju finnas. Eller?

För det verkar lite för enkelt att så himla många av alla chefer skulle bara vara värdelösa, lata och överbetalda. Är det inte som att se cheferna som värdelösa? Den känslan som fått oss in i den ilskan och frustrationen från första börja. Och plötsligt har vi skapat en ond cirkel av missnöje där respekten för varandra rinner bort som sand i ett timglas. And so are the days of our lives.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *