En fjärdedel

Nu är det dags att skriva något riktigt fånigt, samtidigt som det är något som många säkert kan känna igen sig i. Jag skall skriva om vår katt Gunvald.

Det finns många som har husdjur och alla som har det kan hålla med om att det blir som en ny familjemedlem. Fast vi inte förstår vad de säger så bor det hos oss och vi tar hand om dom. Eller i min katts ögon bor vi hos honom och han tar hand om oss.

När vi var 8 år gamla tog vi hem vår första katt Timi och han har genom åren visat sig vara en typisk katt, det vill säga är han mest ensam, vill inte bli rörd och dödar allt som han ser ute i skogen. När vi var runt 17 år gamla tog vi hem en till katt, Gunvald.

Gunvald var genast hundra gånger mer social och krävde massor av uppmärksamhet. Han äter också precis allt som sätts framför hans näsa, vilket är väldigt tacksamt. Gunvalds starka personlighet och fluffighet gjorde honom genast till hushållets ägare och om Aliens skulle komma på besök och fråga: Vem bestämmer här? Skulle jag peka på Gunvald.

Det är så löjligt hur mycket tid jag använder till att prata om Gunvald och hur mycket han tar uppmärksamhet av oss. Varje gång han kommer in i rummet skriker morsan i lycka: GUNVALD! Nästan i alla nya möten med människor berättar jag om Gunvald. Och jag undrar varför jag är singel….

Det finns oändligt många berättelser om hur han har varit ett rövhål och bitit mig i sömnen. Min mobil är full med bilder på Gunvald från alla vinklar. Ibland vaknar jag till och ifrågasätter hur sjukt det är, men samtidigt är det som att prata om sin familj för han är ju en familjemedlem.

En familjemedlem som hämtar in döda möss som han lämnar på köksgolvet. En familjemedlem som varje dag försöker sno vår mat. En familjemedlem som behandlar oss som hans möbler och som han får sitta på i tid och otid. En familjemedlem som väcker en på natten och river alla möblerna.

Men trots allt en familjemedlem.

Kattjäveln