En fjärdedel

På söndag skall jag åka hem till Finland och umgås med familj och vår katt Gunvald. Efter att Amanda tog sin väska och åkte till Göteborg blev jag ensam för första gången i över 4 månader och jag började fundera kring mina besök hemma och hur otroligt störande de måste vara för min familj att ha mig där.

Nu skall jag förklara varför. Jag passar perfekt in i fenomenet av den 19-20 åriga syskonet som kommer hem vid julas från universitetet som sedan hävdar sina åsikter och har varit aktiv i studentkåren. Skitungen hävdar sig kunna något, veta något om världen och anser sig ha mycket mer avancerade tankar än föräldrarna. Plötsligt bli släktingars rasistiska och sexistiska kommentarer ifrågasatta och där sitter alla i en dimma av ren dålig stämning. Vilket i sig är ju det vi alla skall göra och bra, men otroligt tärande på människorna som skapat den som skapar dåliga stämningen.

Jag är en väldigt störande besserwisser. Oftast läser jag för mycket om allt möjligt och mitt självförtroende är fullständigt beroende av min intelligens och mer specifikt i att andra skall se att jag är intelligent. Ett enormt karaktärsfel, erkänner jag.

Min besserwisserhet leder till att jag ifrågasätter väldigt mycket och att jag säger saker som: ” Krööhöm……det är inte hälsosamt att en katt äter 3 burkar mat per dag ”. Både mina familjemedlemmar och Gunvald blir skäligt irriterade på mig.

Nåväl efter 25 år av att ha stört min mor är det fortfarande lite jobbigt när hon ser på mig med en rynka i pannan när jag igen skall hävda något smart i stil med: ” En hälsosam han-katt väger oftast 5kg….”

Det känns som om jag går emot henne och är en dålig avkomma som inte lyssnar och på något sätt förolämpar henne med att vara jobbig. Som om jag inte respekterar henne, fast jag respekterar henne mer än någon eller något annat.

Det är ju min synpunkt på saken, kanske rynkan är stolthet i att barnet står på sina egna ben och öppnar sin käft. Eller så är det bara en rynka, min mor börjar ju bli gammal.