En fjärdedel

Jag överlever här på en kombination av att jag hela tiden söker jobb och att jag äter upp mina sparpengar. Kombinationen är ju inte långsiktigt hållbar vilket har gjort att jag vill skriva en text om att konstant få höra orden: Tyvärr gick du inte vidare i ansökningsprocessen.  

När jag flyttade tillbaka till Åbo från Göteborg i januari blev jag bemött av en tystnad i arbetsmarknaden. Jag sökte det som fanns men det blev snabbt uppenbart att det som inte växte var utbudet av jobb men istället verkade tomheten bara sprida sig. Tillslut fick jag ett sommarjobb och som i de flesta fall var det inte mitt CV som styrde utan faktumet att jag hade jobbat på företaget nästan alla sommar sen år 2009. Under de fyra månader jag var arbetslös blev jag starkt påmind om att kompetens, CV och allmän vilja inte spelar alls lika stor roll på arbetsmarknaden som kontakter gör.

Vi åker framåt i tiden och här sitter jag igen, arbetslös, men nu i ett nytt land. Att ta sig in i en ny arbetsmarknad är lite lättare här än i Finland men att försöka, som jag gör, att få sig in i en bransch jag vill jobba i är lite knepigare. Jag är inte “kräsen” med jobb, men jag vill inte slösa min tid utan försöker styra skeppet åt ens någorlunda den riktning där jag önskar att jag kanske befinner mig i när den osäkra framtiden kommer.  

Jag har säkert utropat minst tio gånger orden: “ FAN AMANDA DET HÄR ÄR JU MITT DRÖMJOBB” när jag har varit här. Varje ansökan har kommit tillbaka med ett nekande svar. Utöver mina tio drömjobb har jag förstås skickat oändliga mängder ansökningar till diverse företag och jag har fått läsa och höra orden: No thank you, Nej tack och Ei kiitos redan väldigt många gånger under min korta livstid.   

När orden klingar i luften blir min första reaktion: “ Men blää “ följt av en kort stund av depression om att jag är sämst och varför är jag här och jag borde bara åka tillbaka till Finland och be på mina knän att få ett jobb från ställen jag jobbat i innan. Men sen lyfter jag mig själv upp igen. Jag som person, mitt potential som arbetskraft och min kompetens är väldigt värdefullt och jag kan bidra med så himla mycket och lära mig ännu mera. Jag tror inte alls att jag är bättre än något jobbställe eller arbetsuppgift eller att jag per automatik förtjänar något. Men jag är bra och kompetent och det värdet är inte fast i hur många gånger jag blir avslagen när jag sökt jobb.  

Så ni där ute som sitter i liknande sits som jag och söker, hoppas och önskar att få en chans eller nya utmaningar eller bara ett jobb att betala hyran med, ni skall inte ge upp. För påminn er själva att det var en människa som satt och valde bort dig och att arbetsansökningsprocesser är inte ett objektivt måttstock för kompetens och din potential.

Förstås får du ge dig själv tillstånd att vara lite ledsen och besviken, men imorgon är en ny dag och solen kommer att gå upp oavsett vad som hänt åt dig. Därför satt jag en kväll förra veckan och var melankolisk, drack ett glas vin, målade mina naglar ( igen ) och skrev dålig fanfiction som utspelades i Star Wars universumet. Men efter den kvällen var det en ny dag som kom och det var bara att fortsätta le.

För att summera: Ge inte upp och gilla livet.

Ett av mina drömjobb var på National Museum of Scotland som assistent. Tänk er att få jobba i ett ställe som ser ut såhär, lyx!